Stockholm
Från Wikipedia
Stockholm är Sveriges huvudstad och nordens största stad. Det är säte för landets regering, riksdag och kungahus. Stockholm är även landets ekonomiska centrum och säte för 45% av alla svenska företag över 200 anställda, och producerar 35% av landets BNP.[1] Stockholm är residensstad i Stockholms län och stiftsstad i Stockholms stift.
Stockholms kommun är den folkrikaste kommunen i Sverige med 807 301 invånare. Tätorten Stockholm omfattar den sammanhängande bebyggelsen i och runt staden och hade 1 252 020 invånare 2005. Storstockholm, som numera enligt SCB:s definition omfattar hela Stockholms län[2], har knappt två miljoner invånare[3]. Stockholm är Sveriges största turiststad, med över 1 miljon besökare varje år.[4]
Staden tros ha växt fram under perioden 1260-1280 och namnet Stockholm omnämndes skriftligt för första gången år 1252. Som huvudstad nämns Stockholms för första gången 1436.
Stockholm grundades där Mälaren rinner ut i Östersjön, på gränsen mellan landskapen Uppland och Södermanland. (Mälaren och Östersjön berör varandra även på ett annat ställe; där ligger Södertälje.) Placeringen är strategisk ur försvars- och handelssynpunkt. I den östligaste delen av Stockholm finns den omfattande Stockholms skärgård. Staden har i äldre tid fungerat som ett försvar mot främmande flottor som velat ta sig in i Mälaren.
Stockholms innerstad är belägen på ett antal öar, halvöar och malmar.
Vy västerut från Kaknästornet. Bland landmärkena från vänster märks i förgrunden Djurgårdsbrunnsviken, Nordiska museet, Diplomatstaden och Radiohuset; och längre bort syns Riddarholmskyrkan, Storkyrkan, Slottet, Riksdagshuset, Riddarfjärden, Essingeleden, Västerbron, Stadshuset, Klara kyrka, Oscarskyrkan och Hötorgsskraporna.
| 59° 19′ N 18° 4′ Ö | |
| Grundad | 1200-talet |
| Kommun | Stockholms kommun, samt andra i tätorten Stockholm |
| Län | Stockholms län |
| Landskap | Södermanland och Uppland |
| Befolkning | Kommunen: 807 301[3] Tätorten: 1 252 020 [5] Storstockholm: 1 974 827[3] |
Innehåll |
[redigera] Historia
- Huvudartikel: Stockholms historia
De äldsta kända säkert daterade beläggen för namnet Stockholm förekommer i på två på latin skrivna diplom, det ena från juli 1252, det andra är ett skyddsbrev från 19 augusti 1252. Stockholm var en viktig handelsstad för järnhandeln från gruvorna i Bergslagen. Namnet förmodas komma från de försvarsanordningar, skapade av trästockar, som fanns vid övergången mellan Mälaren och Saltsjön; jfr stäk, ledet "holm" syftar på Stadsholmen som i århundraden i huvudsak utgjorde Stockholm. Staden ska ha grundats av Birger Jarl för att skydda Sverige mot angrepp från havs från främmande flottor, och för att stoppa plundring av städer som Sigtuna då Mälaren blivit en insjö genom landhöjningen och Stockholm blev därmed "Mälarens lås".
I mitten av 1400-talet hade Stockholm, som då krympt till en betydelslös handelsstad, mellan fem- och sextusen invånare. Slaget vid Brunkeberg den 10 oktober 1471 och Stockholms blodbad 8 november 1520 är två betydande historiska händelser i staden.
Staden började växa vid Gustav Vasas trontillträde och var kring 1600 omkring 10 000. Under 1600-talet växte Sverige till en europeisk stormakt, vilket även kom att märkas i Stockholms utveckling. Mellan 1610 och 1680 sexdubblades befolkningen. 1634 blev Stockholm officiellt Sveriges huvudstad, även om den i officiella dokument omnämnts som huvudstad redan 1436.
| Detta korta avsnitt behöver utökas. |
[redigera] Etymologi
Namnet Stockholm omnämns första gången på 1200-talet. De äldsta kända säkert daterade beläggen för namnet förekommer i två på latin skrivna diplom, det ena från juli 1252, det andra är ett skyddsbrev från 19 augusti 1252. Namnet förmodas komma från de försvarsanordningar, skapade av trästockar, som fanns vid övergången mellan Mälaren och Saltsjön; jämför ordet stäk. En annan teori är att ordet "stock" på gammalsvenska har betydelsen "en samling av" - (Nordisk Familjebok konversationslexikon och realencyklopedi 1891). Således kan namnet Stockholm kanske betyda - en samling av holmar. Ytterligare en tolkning är att namnet skulle avse fasta fiskeanläggningar i form av fiskestockar. [6]
[redigera] Andra språk
Redan under sin första tillväxt, vid tillkomsten av dessa "stadsgrundande" dokument, fick staden inflyttare från östra sidan Bottenviken, som kom att kalla den Tukholma ('stock' på finska är tukki). De talrika tyska inflyttarna behöll däremot namnet Stockholm.
Staden har sedan dess kommit att omtalas på många andra språk, i regel med det svenska namnet eller med en språkmässigt anpassad variant av detta. Så heter exempelvis Stockholm på två av Sveriges officiella minoritetsspråk Stokholmi (meänkieli) och Stockholbma (samiska). Den idag mest avvikande formen torde vara det nedkortade latinska namnet, Holmia. För fler exempel, se listan här till vänster över denna artikels versioner på andra språk.
[redigera] Smeknamn och öknamn
Stockholm har många smeknamn, till exempel "Nordens Venedig", "Eken", "Europas Pärla", "Kungsbudane", och "Mälardrottningen". Även en del öknamn förekommer, exempelvis "Nollåtta". "Fjollträsk" förekommer ofta i Norrland, "Tjockhult" kan höras i Skåne.
Stockholms kommun marknadsför sedan 2005 regionen som The Capital of Scandinavia, vilket man baserar på anspråken att både vara Skandinaviens naturliga mittpunkt, dess ekonomiska centrum och tongivande kulturstad. Detta har fått kritik från andra skandinaviska huvudstäder.[7]
[redigera] Administrativ indelning
[redigera] Stockholms innerstad
Stockholms stads centrala delar brukar kallas innerstaden, eller formellt Inre staden, och avser i grova drag Gamla stan och malmarna; Norrmalm, Östermalm, Kungsholmen (Västermalm), Södermalm och Vasastaden.
[redigera] Stockholms kommun
Genom systemet med stadsprivilegier hade Stockholm redan från grundandet ett visst självstyre. Kommuner i modern mening inrättades då 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft den 1 januari 1863. Stockholm blev då en av 89 städer (av totalt ca 2 500 kommuner) i Sverige. Till skillnad från övriga kommuner i landet ingick inte Stockholms stad i något län utan utgjorde en separat administrativ enhet under Överståthållarämbetet.
Vid kommunreformen 1971, då Sverige fick en enhetlig kommuntyp, hade det totala antalet kommuner reducerats högst väsentligt och den tidigare uppdelningen i städer, köpingar och landskommuner avskaffades. Överståhållarämbetet hade då också avskaffats och Stockholm blev en kommun i Stockholms län. Sedan mitten av 1980-talet använder kommunen namnet Stockholms stad, men det juridiskt korrekta namnet är dock Stockholms kommun. Stockholms kommun är sedan 2007 indelad i 14 stadsdelsområden, som i sin tur är uppdelade i en eller flera stadsdelar vardera (vissa stadsdelar är uppdelade på olika stadsdelsområden).
Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Stockholms stadshus.
[redigera] Tätorten Stockholm
Stockholm är Sveriges största tätort, med ett invånarantal på cirka 1,3 miljoner. Tätorten täcker hela Stockholms, Solna och Sundbybergs kommuner samt delar av ytterligare åtta kommuner. Tätorten Stockholm är ett geografiskt och statistiskt begrepp, och avser den sammanhängande tätbebyggelsen utan hänsyn till administrativa gränser.
[redigera] Stockholms län eller Storstockholm
Storstadsregionen Storstockholm omfattar samtliga kommuner i Stockholms län inklusive Norrtälje, Nykvarn, Södertälje och Nynäshamn, som tidigare var undantagna. Begreppet används bland annat i företagsnamnet AB Storstockholms Lokaltrafik). Ibland används ordet Storstockholm felaktigt som beteckning för tätorten Stockholm. I Storstockholm bor det knappt två miljoner invånare.
[redigera] Klimat
Stockholm har ett tempererat klimat med fyra tydliga årstider och milda temperaturer året om.[8][9] Somrarna i Stockholm är oftast varma med medeltemperaturer på 20–23°C eller varmare dagtid och 11–13°C på natten. Vintrarna är oftast molniga och kalla med en medeltemperatur på -3°C. Dagstemperaturer på över 25°C inträffar i genomsnitt 16 gånger per år.
Genom sitt nordliga läge har Stockholm omkring 18 timmar långa dagar på somrarna men bara 6 timmar långa dagar på vintern.
Årsnederbörden i Stockholm är omkring 560 mm med 173 nederbördsdagar varav 16 snödagar. Dessutom har Stockholm över 1 800 soltimmar varje år.[10]
Den högsta uppmätta rekord temperaturen i Stockholm var 36°C 1811, på senare tid 35,4 grader under värmeböljan, första veckan i augusti 1975. Den lägsta -32°C 1814.[källa behövs]
Uppmätta normala temperaturer och -nederbörd i Stockholm:[11]
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
För åren 1991-2005 är det tydligt att medeltemperaturen har ökat jämfört med den tidigare mätserien (1961-1990). För Stockholmsområdets del ligger ökningen på närmare en grad celsius [9]. Under år 2006 uppmättes i januari en dygnsmedeltemperatur på -2,3 °C och under juli, 20,8 °C [12].
[redigera] Arkitektur
[redigera] Stadsplanering
När Stockholm på 1430-talet första gången omnämndes som Sveriges huvudstad hade staden redan vuxit under 200 år. Stockholm hade utvecklats till en viktig handelsplats inom Hansan och den ursprungliga trähusbebyggelsen ersattes mer och mer av stenhus i Stockholms centrum, som var Gamla stan. Någon övergripande stadsplanering var det inte frågan om, på en karta från 1547 syns ett oregelbundet gatunät i Gamla stans mitt och runt denna, smala husrader och gränder som uppstod på uppfylld mark.
Med 1600-talets stormaktstiden utvecklades även Stockholm som en huvudstad av europeisk betydelse med stor befolkningsökning. Nu var man tvunget att styra expansionen av staden i ordnade former. Omfattande stadsplaneringar påbörjades under 1620-talet och utvecklades under överståthållaren Clas Larsson Fleming på 1630- till 1640-talen med Flemings rutnät som lades över Norr- och Södermalm samt över delar av Gamla stan. Idéerna kom från renässansen, det skulle vara regelmässiga och rätvinkliga rutnät av gator och kvarter.
På 1700-talet växte Stockholm i långsammare takt och man följde i stort, att bebygga Flemings rutnät. Nicodemus Tessin d.y. lade fram en stadsplan för att förlänga och bredda föregångaren till dagens Sveavägen som en lång boulevard ända ner till Gustav Adolfs torg. Gustav III hade planer på att bygga ett monumentalt Stora Haga slott i Hagaparken. Slottet var tänkt som slutet på en rak visuell axel från Stockholms slott via Sveavägen, Bellevueparken och Brunnsviken till Hagaparken, en sträcka på knappt 5 km. Ända till 1942 fanns denna visuella axel i Stadsplanekontorets förslag till "Stadsplan för Nedre Norrmalm".
Nästa viktiga expansionsfas i Stockholms urbana utveckling kom med den industriella revolutionen. Ett intensivt byggande präglade 1800-talets senare hälft. Stadens befolkning tredubblades från 100 000 till 300 000 personer. Nu var det åter igen nödvändigt att planera stadens tillväxt. Idéerna för utbyggnaden av stenstaden hämtades främst från de stora kejsarstäderna på kontinenten, S:t Petersburg, Wien, Paris och Berlin. Stadsplanerna för dessa städer byggde på en klassicistisk tradition med rätvinkliga kvarter inordnade i ett storskaligt systen av gatuaxlar och platsbildningar. Under juristen Albert Lindhagen skapades en första generalplan, Lindhagenplanen, för Stockholms malmar och Kungsholmen för att ge staden ljus, luft och grönska. Han ville att staden skulle genomkorsas av breda, trädplanterade esplanader och boulevarder. På Norrmalm dominerade en 70 meter bred Sveaväg i nord-sydlig riktning (senare Sveavägen), på Kungsholmen en bred Drottningholmsvägen i ost-västriktning och på Södermalm en halvcirkelformad Södra Esplanaden (senare Ringvägen), som kan ses som en föregångare till en ringled runt Stockholm. Lindhagens stadsplan genomfördes bara delvis, Sveavägen blev en 33 meter bred huvudgata, som slutade strax söder om Odengatan och Ringvägen blev kortare än det ursprungliga förslaget.
I början av det nya seklet gjorde sig återigen nya stadsplaneideal gällande, det stränga rutnätet övergavs till förmån för en mera konstnärlig och mjukare planering. En förespråkare av denna ideal var Stockholms förste stadsplanedirektör Per Olof Hallman. Han skapade bland annat stadsplanerna för Lärkstaden (1902-1907), Röda Bergen (1909) och Diplomatstaden (1913-1915) i stenstadens utkanter. Själva stenstaden enligt Albert Lindhagens regleringsplan räckte snart inte längre att ta emot den stora tillströmning av människor till Stockholm. Genom tillkomsten av spårvagnen blev det möjligt att bebygga nya områden längre ut från stadens centrum och Stockholms trädgårdsstäder, villasamhällen och förstäder föddes.
Mellan 1925 och 1930 ökade bilismen i Stockholm med 100% från ca 9 000 motorfordon till ca 17 800 och stadsplanerarnas största uppgift i den industrialiserade världen blev att anpassa staden till den ökande bilismen, så även i Stockholm. Under Yngve Larsson som borgarråd samt stadsbyggnadsdirektörerna Albert Lilienberg och Sven Markelius skulle staden och speciellt Nedre Norrmalm anpassas till bilen och tunnelbanan. Hur det skulle gå till beskrevs i olika cityplaner mellan 1923 och 1967. I 1946 års cityplan fastställdes den stora ombyggnaden av Nedre Norrmalm, Norrmalmsregleringen, och i och med cityplan 1977 avslutades saneringen av Stockholms innerstad i förtid.
Efter andra världskriget skedde expansionen av Stockholm längs den nybyggda tunnelbanan. Tanken om en ABC-stad föddes. A stod för arbete, B för bostad och C för centrum. Årsta (1952), Vällingby (1954), Högdalen (1957), Farsta (1960), Bredäng (1962) och Skärholmen (1968), blev delvis sovstäder men alla ansågs inte lika lyckade som Vällingby. Bredäng, Skärholmen samt Tensta hörde redan till enformiga bostadsområden, som uppstod i miljonprogrammets ram. Fram till mitten av 1970-talet hade funktionalistiska ideal präglat Stockholms stadsplanering, men nu skulle det byggas lågt och tät och helst bilfri, som i Kista, Skarpnäcks gård, Södra Stationsområdet och Hammarby sjöstad.
Efter år 2000 startades ett antal stadsutvecklingsprogram för att tillgodose den ökande befolkningen med bostäder. Enligt prognoserna i regionalplanen (RUFS 2001) kommer Stockholms stads befolkning att öka med 150 000 individer fram till år 2030, det motsvarar ett behov av 80 000 nya bostäder. Översiktsplan 99 pekar ut ett stort antal utvecklingsområden, där 60 000 nya bostäder skulle kunna skapas. Dessa utgörs huvudsakligen av gamla industri- och hamnområden som kan blir till attraktiva bostäder, som projekt Lindhagen på Kungsholmen och projekt Norra Djurgårdsstaden i stadsdelen Hjorthagen. Ytterligare 20 000 nya bostäder skall kunna skapas genom förtätning inom redan befintliga bostadsområden.[13]
[redigera] Bebyggelse
En av de äldsta bevarade byggnaden i Stockholms innerstad är Riddarholmskyrkan från slutet av 1200-talet.[14]. Den äldsta byggnaden i Stockholms kommun är Bromma kyrka som uppfördes på 1160-talet. Det medeltida slottet Tre Kronor förstördes i en brand 1697. Det uvarande Stockholms slott uppfördes i en blandning av romerskt palatsbarock och franskt renässans, det stod färdigt omkring 1750.[15]. Storkyrkan, som är domkyrka i Stockholms stift, ligger bredvid slottet och uppfördes ursprungligen på 1200-talet men har en barockexteriör från 1700-talet.
Redan på 1400-talet började staden växa utanför sina ursprungliga gränser, d.v.s. Gamla Stan, dock än så länge bestod bebyggelsen på malmarna huvudsakligen av bodar och skjul, utan någon planerad form. Under stormaktstiden utvecklades Stockholm som en huvudstad av europeisk betydelse och 1600-talet var en period av enorm befolkningsexpansion och en byggverksamhet. Vid 1600-talets mitt efterträddes renässansens stilriktning av franskt och italienskt smak. Simon de la Vallée kom från Paris och ritade Riddarhuset. Hans son Jean de la Vallée och den tyskfödde Nicodemus Tessin d.ä. blev ledande arkitekter som ritade bland annat Södra stadshuset, Axel Oxenstiernas palats, Katarina kyrka och Wrangelska palatset. Under Gustav III:s regenttid fick Stockholm en tid av kulturell inriktat byggverksamhet. Gustav III byggde bland annat Gustavianska operahuset (Gustav III:s opera) vid Gustav Adolfs torg. Operan revs 1891 och ersattes 1898 av Oskarianska operahuset.
Under 1800-talet och industrialiseringen växte staden snabbt, med planering och arkitektur inspirerad av städer som S:t Petersburg, Berlin och Wien. En intensiv byggboom präglade 1800-talets senare hälft. Än idag är troligen den nyklassisistiska stilen "berlinerstil" från slutet av 1800-talet den mest representerade arkitekturen inom tullarna. Under denna period fram till 1910 uppstod även många monomentala offentliga byggnader, så som Stockholms centralstation (1871), Kungliga Biblioteket (1878), Riksdagshuset (1892-1905), Nordiska museet (1897-1907) och Dramaten (1908). Den troligtvis mest kända byggnaden i staden, Stockholms stadshus skapades 1911-1923 av arkitekten Ragnar Östberg. Andra välkända arkitektoniska verk från denna tid är Stockholms stadsbibliotek och Skogskyrkogården, båda med Gunnar Asplund som arkitekt (för Skogskyrkogården även Sigurd Lewerentz).
Under 1930-talets funktionalistiska utveckling, som hade fått sitt genombrott i Sverige i samband med Stockholmsutställningen 1930, växte staden och stadsdelar som Hammarbyhöjden, Traneberg och Gärdet fram och modern infrastruktur skapades. Inom några få år i mitten av 1930-talet byggdes trafikapparaten Slussen, Bromma flygplats, Tranebergsbron och Västerbron.
På 1950-talet stod utvecklandet av förorterna inför en ny fas i samband med införandet av Stockholms tunnelbana. Moderna projekt som Årsta, Vällingby med Vällingby centrum och Farsta uppstod, speciellt Vällingby uppmärksammades internationellt. Även innerstaden (Nedre Norrmalm) omformades, Sergels Torg och Hötorgscity skapades under 1950- och 1960-talen efter långa och engagerade diskussioner sedan 1920-talet. Omdaningen, där stora områden i Klarakvarteren revs, har kritiserats och beundrats både i Sverige och utomlands och blev bekant under namnet Norrmalmsregleringen. Med den så kallade Almstriden i Kungsträdgården 1971 kulminerade protesterna mot saneringspolitiken, detta i kombination med minskade finansiella resurser ledde till en inbromsning av byggandet av nya stadskvarter och projektet Norrmalmsregleringen avbröts i förtid.
Under 1960-talet fortsatte utbyggnaden i förorterna med massproducerade bostäder i stor skala i samband med det så kallade miljonprogrammet, som innebar att det skulle byggas en miljon bostäder på tio år i landet, de flesta i Stockholm. Nya bostadsområden som Tensta (1967), Rinkeby (1968) och Skärholmen (1968) byggdes i snabb takt på industriellt vis med betongelement och i modulmått 2,4m x 2,4m.
Med 1970-talets nya bostadsområden blev ”tätt och lågt” och helst bilfri en förhärskande idé. Första kvartersstaden efter denna princip blev Kista (1975-1980) i norra Stockholm, följd av Skarpnäcks gård i södra Stockholm samt Dalen och Södra Stationsområdet. Vid samma tid tillkom även några större byggnadsverk som arenan Globen, invigd 1989 samt Cityterminalen, invigd 1989.
2000-talet inleddes med många nya stadsutvecklingsprojekt. Man räknar med ett behov av 80 000 nya bostäder fram till 2030. Översiktsplan 99 pekar ut ett stort antal utvecklingsområden, där 60 000 nya bostäder skulle kunna skapas. Dessa utgörs huvudsakligen av gamla industri- och hamnområden som Lindhagen på Kungsholmen, Liljeholmskajen på Liljeholmen, Norra Djurgårdsstaden i Hjorthagen och Norra stationsområdet. 20 000 nya lägenheter skall kunna skapas genom förtätning av befintlig bebyggelse.
[redigera] Ekonomi
Stockholm har under tidigare epoker varit en viktig sjöfarts- och industristad, men idag finns ett alltmer differentierat arbetsutbud och produktionen domineras starkt av tjänster. Tjänstesektorn motsvarar omkring 85% av jobben i Stockholm. Tack vare att det inte finns någon tung industri i Stockholm är det en av världens renaste storstäder. Flertalet av svenska näringslivets största företag dirigeras från Stockholmsregionen, varifrån mer storföretag leds än i någon annan Nordisk huvudstad.
Det senaste decenniet har ett antal högteknologiska jobb skapats. Stora arbetsgivare inkluderar IBM, Ericsson och Electrolux. Ett av världens ledande IT-centrum har etablerats i Kista, norr om Stockholm.
Stockholm är Sveriges finansiella centrum. De största bankerna, Swedbank, Handelsbanken, Nordea och SEB, liksom Sveriges ledande försäkringsbolag (Folksam, Skandia och TryggHansa), har sina huvudkontor i Stockholm. I Stockholm finns också Sveriges huvudsakliga börs, Stockholmsbörsen. Vidare finns omkring 45 % av Sveriges företag med mer än 200 anställda i Stockholm.[16]
Under de senare åren har turism spelat en stor roll i stadens ekonomi. Mellan 1991 och 2004 ökade antalet övernattningar från 4 till 7,7 miljoner.[17]
De största företagen efter antalet anställda är: (2007)[18]
- Ericsson – 8 890
- Södersjukhuset - 3 650
- Swedbank - 3 570
- Nordea - 2 850
- Skandinaviska Enskilda Banken – 2 810
- Handelsbanken – 2 790
- IBM Svenska – 2 390
- Securitas – 2 180
- ISS Facility Services – 2 120
- Sveriges Television – 1 880
- Sodexho – 1 550
[redigera] Kultur
Stockholm är en stor stad med ett aktivt kulturliv och eftersom det är en huvudstad finns där många nationella kulturinstitutioner.
Kulturhuset på Sergels torg anses vara Sveriges största kulturhus. Tre av UNESCO:s världsarv ligger i Stockholmsområdet; Dr