Östersjön

Från Wikipedia

Fytoplanktonblomning i Östersjön den 3 juli 2001.

Östersjön, även kallat Baltiska havet eller Baltiska sjön, är ett cirka 413 000 kvadratkilometer stort och upp till 459 meter djupt innanhav med bräckt vatten, beläget i norra Europa. Östersjön gränsar politiskt i väster till Danmark och Sverige, i öster till Finland, Ryssland, Estland, Lettland och Litauen, i söder till Polen och Tyskland.

Utfartsleder är genom Öresund och Stora Bält. Vid Åland avgränsas ett särskilt bäcken som kallas Bottenhavet. Vid Umeå finns ännu ett smalt ställe, Norra kvarken, som skiljer Bottenhavet från Bottenviken. Från den egentliga Östersjöns norra del sträcker sig åt öster Finska viken (mellan Finland och Estland) och Rigabukten.

Vid stränderna och i skärgårdarna är Östersjön på vintern täckt med is. Bottenviken är ofta helt isbelagd, likaså de inre delarna av Finska viken. Stora Bälten och Öresund var tidigare ofta sammanfrusen med drivis och packis. 1658 tågade Karl X Gustav med en svensk armé över Bälten.

I Östersjön finns flera stora öar som Gotland, Öland, Bornholm, Dagö, Ösel, Åland och Rügen.

Större floder som mynnar i Östersjön: Neva, Wisła, Oder, Daugava, Njemen, Dalälven, Torneälv, Kemi älv, Ule älv, Narva.

Större städer vid Östersjökusten: Sankt Petersburg, Stockholm, Helsingfors, Gdansk, Riga, Szczecin, Gdynia, Kaliningrad, Tallinn (ibland räknas även Köpenhamn och Malmö samt Klaipeda).

[redigera] Geologisk utvecklingshistoria

Huvudartikel: Östersjöns utvecklingshistoria

Östersjön liknar i viss mån en stor flodbädd, med sina två ”bifloder”, Finska viken och Bottniska viken. Geologiska översikter visar att det fanns en flod i området före Pleistocen: Eridanos. Multipla nedisningar under pleistocen grävde ut flodbädden till en havsbassäng. Vid tiden för den senaste mellanistiden, Eem-interglacialen, fanns en öppen förbindelse mellan Östersjön och Vita Havet.

De avgörande faktorer som bestämde Östersjöns utveckling sedan den senaste istidens slut var hur den fasta grundens påverkats av istäckets tyngd och den efterföljande isostatiska återjusteringen, dvs. landhöjningen i kombination med de förbindande kanaler som det kunde finna till Nordsjön-Atlanten antingen genom sund vid Danmark eller vad som nu är Sveriges stora insjöar plus förbindelsen via Ladoga-Onega till Vita havet och Norra Ishavet.

När inlandsisen drog sig tillbaka, för ungefär 12 000 år sen, var Östersjön ett hav med delvis helt andra konturer än idag. Genom landets höjning avspärrades småningom dess portar, och Östersjön blev en sötvattensjö. Först därefter öppnades genom landsänkning i sydväst de nuvarande avloppen som blev i början både bredare och djupare än idag, varigenom Atlantens saltvatten fick bättre tillträde. Genom ny landhöjning blev avloppen åter förträngda, vilket ledde till vattnets alltjämt pågående sakta utsötning. Kringliggande länders nivåförändringar pågår fortfarande med ett höjningsmaximum vid ångermanländska kusten.

Det finns flera föregångare till det som vi idag kallar för Östersjön. Flera av sjöarna och haven har fått namn efter marina organismer, till exempel Littorina-snäckan, som utgör tydliga markörer på förändrad vattentemperatur och salthalt:

Östersjön före Östersjön
Eemhavet, 130 000 – 115 000 f.Kr. Baltiska issjön, 10 600 – 8 300 f.Kr. Yoldiahavet, 8 300 – 7500 f.Kr. Ancylussjön, 7 500 – 6 000 f.Kr. Mastogloiahavet, 6 000 – 5 500 f.Kr. Litorinahavet, 5 500 – 2 000 f.Kr. Limneahavet, 2 000 f.Kr. – nutid

[redigera] Historia

Romarna kallade Östersjön Mare Suebicum eller Mare Sarmaticum. Vikingarna färdades över sjön under vikingatiden. Sedan tog Hansan över under Medeltiden. Danmark och Tyska orden var viktiga östersjömakter fram till den svenska stormaktstiden, då Sverige tog över som regionens ledande stat. Under Krimkriget 1854-1856 förde Frankrike och Storbritannien fram sina krigsflottor på Östersjön, då de angrep Sveaborg i konflikten med Ryssland. Under 1871 enades Tyskland, vilket gjorde stora delar av Östersjöns södra kust tysk. Delar av första världskriget till sjöss. 1920 återförenades Polen med Östersjökusten. Under andra världskriget blev Östersjöregionen återigen föremål för konflikt, då Tyskland och det dåvarande Sovjetunionen ockuperade Polen och de baltiska staterna. Under det kalla kriget låg Östersjön i gränslandet mellan öst och väst. Åren 1969-1988 grälade Sverige och Sovjetunionen om gränsdragningen till havs i Östersjön. Under 1980-talet och 1990-talet fick miljöförstörningen i Östersjön stor uppmärksamhet. 1992 bildades Östersjörådet. En annan uppmärksammad händelse på Östersjön var då båten M/S Estonia förliste på Östersjön i svår storm, och hundratals ombordvarande omkom. Sedan den 1 maj 2004 ingår hela Östersjöns kust i EU-medlemsländer, med undantag av Sankt Petersburg och Kaliningrad.

[redigera] Övergödning

Östersjön har under senare delen av 1900-talet drabbats av en måttlig övergödning genom tillförsel av fosfor och kväveföreningar. I Egentliga Östersjön har siktdjupet minskat från cirka 10 meter år 1914-1939, till 7 meter under perioden 1969-1991 [1]. När näringsämnen tillförs ökar algtillväxten, vid vissa förhållanden som algblomning, varefter dött organiskt material faller till botten. Där förbrukas syrgasen av nedbrytare, och anoxi (syrgasbrist) uppstår. I den anaeroba miljön bildas svavelväte vilket leder till syrefattiga bottnar, allmänt kallat bottendöd, och att tidigare bundet fosfor frisläpps som förvärrar situationen. Dessutom ligger vattnet i Östersjön i två skikt med lite blandning. Överst ligger ca: 40 m bräckt vatten och under detta ligger det undre lagret med saltare vatten. Gränsskiktet mellan bräckt och salt vatten, kallas haloklin. Skiktning av det salta bottenvattnet på grund av minskande salthalter, har skapat stratifiering, vilket ytterligare orsakar problem med bristande cirkulation och syresättning av botten-vattnet. Östersjön är således ännu värre drabbat av syrebrist till följd av övergödning.